Om mig


Träarbetet

”Jag vill bli sjökapten”, berättade jag tidigt för mamma. Men ”du är ju så duktig i träslöjd” kan du inte tänka dig att bli slöjdlärare, då slipper du ju vara borta hemifrån, och tänk på så mycket ledig tid en lärare har.

DSCF1256Så jag började hösten 1960 på den 4:a åriga Möbelsnickarutbildningen vid Stockholms Stads Yrkesskolor. Jag skulle alltså bli slöjdlärare. Gesällprovet efter de fyra åren ett porslinsskåp i mahogny, belönades med en bronsmedalj. Gesällutnämningen i Stockholms stadshus var pampig.


 

DSCF1286

Några veckor efter att jag slutat på yrkesskolan fick jag erbjudande om att börja på ett litet inredningssnickeri i Stockholm. Planerna på en lärarbana sköts på framtiden. Jag kom att bli kvar som inredningssnickare på några olika företag nästan femton år. Har fått vara med och tillverkat hotell- och butiksinredningar, restauranginredningar. Tillverkat möbler, dörrar, fönster och trappor till både privatpersoner och företag. Att arbeta på ett litet snickeri med stora objekt innebär att man måste behärska alla moment i tillverkningen. Virkeskunskap, maskinsnickeri, fanering, ytbehandling. Nittio procent av produkterna gjordes i ädelträ.

Snickarbanan avlöstes av fackligt arbete på Träindustriarbetareförbundet och LO. Det var under den tid då arbetslivet ”reformerades” och anställda fick ett större inflytande. Jag ägnade mig huvudsakligen åt arbetsorganisationsfrågor, teknisk utveckling och yrkesutbildning. Jag har också medverkat i läroplansutformning, vilket är det närmaste jag kommit slöjdlärarbanan.

 

 


 

Träarbetet lades dock inte på hyllan. I förrådet vid radhuset installerades hyvelbänk svarv och bandsåg. Objekten blev mindre och anpassade till utrymmets storlek. Svarven kom flitigt till användning.

Ett stort projekt blev det. Radhuset byggde vi själva.

 

DSCF1267 DSCF1269 DSCF1275

 

Under tio år hade jag tillgång till båtbyggarens verkstad där vi hade vår båt. Det var ju passligt eftersom den Storö IV vi hade var i stort behov av renovering och ny inredning. Jag gjorde och installerade en helt ny inredning i båten. Det ledde till att jag också fick göra hela inredningen i en gammal lotskutter. Det blev även en roddbåt.

Det blev ett stort projekt till. Vi byggde om vår sommarstuga till ett fritidshus. I båtbyggarverkstan gjordes hela inredningen.

Efter att vi flyttat från Stockholm till Söderhamn har jag kunna inreda en snickarlokal i garaget med en hyfsad maskinpark. Trä är ett fantastiskt material, man kan göra i stort sett vad som helst!


 

Musiken

Tommy Steele, Elvis Presley, Evert Taube, Olle Adolphsson, Cornelis, Ruben Nilsson, Beatles, Jerry Williams, Owe Thörnqvist, Povel Ramel, Hasse o Tage med flera har varit musikaliska följeslagare.

Sång och musik har alltid funnits i familjen och släkten. Piano och gitarr har alltid varit lätt tillgängliga. Det egna musicerandet började med att vi i kompisgänget försökte efterlikna Robbans skiffelgrupp. Gitarrer och tvättbräda.

Visorna spelades och sjöngs tillsammans med barnen, det var innan TV:n gjorde sitt intåg på landet.

Folkmusiken

Folkmusiken kom jag i kontakt med sent i livet. Till stämman i Ramsele 2005 hade jag tagit med mig

min morbrors durspel. Hohner från 20-talet. Kunde inte spela visste inte hur det fungerade, men fick min första lektion och blev fast. Köpte så småningom ett nytt. Gick låtkurser i Härnösand. Vi började spela folkmusik i familjen. Min fru Margita började spela durspel. Sonen Stefan prövade med kontrabas, men kom att fastna för nyckelharpan. Han byggde sig också en egen.

Nyckelharpsbygget

Nu blev jag fast igen. Nyckelharpa denna gång. Inte spela, men bygga. Stefan och jag kom att inleda ett mycket kreativt samarbete. Stefans musikalitet och min kunskap om, och erfarenhet av snickeri räknar jag med ska resultera i många välljudande, lättspelade och vackra instrument.

Kontakterna med Esbjörn Hogmark och Sahlströminstitutet och dess elever stimulerar ytterligare.

1426350_219093734931168_402630368_n 10245539_275862019254339_4049144589252197490_nKjell

Det som fascinerar mig med nyckelharpan i dess nuvarande form är att det är ett ”ungt” instrument. Det utvecklas hela tiden i symbios med musikerna. Instrumentet har potential inom många genrer. Formen utvecklas, instrumentet blir lättare, spelbarheten blir bättre.

Tillverkningen för min del innehåller dels inslag av maskinell serieproduktion och formgivning för hand med rasp, kniv, stämjärn och sandpapper. Samt sist och inte minst slutfinishen med betsning och lackning.

Att tillverka nyckelharpor blir essensen av musikintresset och intresset och kunskapen om snickeri.

Kjell Lundvall